tisdag, april 21, 2009

i söndags gjorde jag något underbart. jag stod på toppen av ett berg och grinade, snorade och gallskrek och kastade en jättesten, om och om igen tills den var i väldigt många småbitar. det låter ju helt sinnessjukt. men det var en befrielse. jag kände mig helt tom efteråt och jag känner mig fortfarande lugn.
så idag ger jag dom allt, jag har inget att förlora nu när allt är sönder och jag erkände allt.



undrar när tiden är rätt?