"Vågar du va rädd står jag på knä"

fredagsmorgon. sömngrus i ögonen, kaffevatten på spisen och solsken utanför fönstret.

till min förtjusning fick jag prata av mig med några av mina kollegor på morgonkaffet. jag har tänk så mycket på att åldras, familj/släkt och den här jäkla hetsen på senaste tiden, så det var skönt att få höra deras historier och tankar om detta.
det hände en konstig grej igår. jag ogillar att sitta i kassan. jag har redan träffat ett gäng personer jag verkligen inte alls vill träffa, särskilt inte när man ser ut som ett skabb och är dödstrött.

och dagen igår avslutades med bååååååb hiuond på en fullspäckad götaplats. jag älskar bob hund, så mycket minnen finns i dom där låtarna. dom spelade en av mina favoritlåtar! idag blir det way out west, dock inte som volontär vilket känns mkt skönt. jag ser framemot: beirut, band of horses, florence and the machine, anthony & the johnsons, röyksopp och arctic monkeys!


jag har världens finaste "pojkvän". fan det ordet är så jävla konstigt. jag känner mig så obekväm med det nuförtiden... men jag har hursomhelst världens finaste sådan. för när jag är ledsen och rädd då kan han öppna sig och säga att han tycker om mig. och jag kan tro på det. JAG KAN TRO ATT NÅGON TYCKER OM MIG! "progress and i'm leaving some shit behind" - ett favoritcitat som numer kan appliceras i verkligheten.

jag saknar min norrländska lilla späta lina. hon är så klok, förstår allt och har världens underbaraste skratt. så många kvällar vi hade det gött med hängmattan bengt, några flaskor vin och en gitarr. hon lärde mig att livet kunde vara nåt annat efter att jag hade nått min botten gång två. "du har så svarta ögon, all din sorg, din skuld och dina rädslor syns där om man tittar riktigt noga" - och jag önskar att hon kunde se mig nu.