Bakslag

jag hatar den där känslan som kommer krypande. det sitter i halsen och jag kan knappt svälja. det är så lätt, så lätt att bara göra det igen. ångra alla ångest och få upp den snabbare än det går att trycka i sig den. men jag gör det inte igen, jag vill inte göra det igen. det är så svårt... det känns så värt. jag offrar ingenting längre eftersom sången är så långt borta och stämbanden inte behövs mer.

middag klockan halv nio, inte okej. jag borde jogga tiotusen mil, men skulle troligen orka springa tio meter (om ens det) nu. imorgon går jag till gymmet, köper ett kort och kastar cigaretterna. 20-timmars-dans-i-veckan-kroppen var är du? kom tillbaka till mig.


host harkel host host snor. det känns bättre idag men inte bra. dessutom med hjärnan full av underhudsfettskräck och äckel så orkar jag knappt tänka och en av mina värsta sidor kommer fram: pedanten. damm är äckligt, smutstvätt är äckligt, mitt hår är äckligt allt är äckligt och måste skrubbas skrubbas skrubbas. jävla helvetes hjärna. jag spyr på mig själv dagar som den här. typsikt återfall. jag måste sluta slarva med pillrena - jag är fan galen utan medicinering. dagar som den här tror jag inte på oss. det finns inget vi. och jag vågar inte ens ta med tarzan på fest i helgen (fast jag skulle vilja)- en fest med såna som hon, hon och hon. bättre, smalare, gladare, sötare, intelligentare och roligare än mig. han lämnar mig - hjälp - inte en gång till jag dör.

okej. imorgon är en ny dag. jag ska ta mina tabletter, låtsas att jag är lika smal som alla andra och läsa sönder ögonen om beslutsträd och annat. tur att skor gör mig glad.