Prylar och familjer

jag längtar efter att öppna en låda med en sprillans ny iphone. så länge jag kan minnas har jag varit pryljunkie. plasten, doften, ytan - det är så löjligt! men jag älskar det...

okej... måndags var jag hemma i min egen lägenhet, sov i min egna säng och duschade i min egen dusch för första gången på evigheter. jag borde ha tyckt att det var underbart, men det var fruktansvärt. och det är ta mig tusan ännu mer fruktansvärt att det kändes fruktansvärt. att växa ihop med någon - jag trodde aldrig att jag skulle få känna det här. jag är glad/lycklig/underbar och samtidigt jättejättejätterädd. men om jag vågar vara rädd så kanske någon står på knä för mig.

kroppen är inte alls som den borde och varje gång jag jag ser en bild eller hör ett ljud som påminner om då får mig att börja gråta inombords. fel fel fel eller fett fett fett... men som tur är går det alltid över. jag gör det inte igen. jag gör det aldrig igen.

idag såg jag världens finaste familj på jobbet. en mamma och en pappa som höll varandra i handen med en liten unge med lockigt hår och stora ögon. dom såg så lyckliga ut och andades riktig familj. och precis innan stängning kom ett jättefint äldre par in och handlade av mig. jag kunde inte sluta le, det syntes att dom fortfarande älskade varandra. och mannen sa: "fröken här har valt vinerna, tror du att dom passar för en skojig afton?". jag vill också bli fin när jag blir gammal, inte grå och tråkig.

L lämnar mig snart, fast det känns redan som om hon har lämnat mig. vi satt ihop förut, det är ett tag sen vi växte isär men jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. jag är inte bra på att ha dambekanta. andra flickor gillar generellt sätt inte mig. jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig på det sättet... jag kan liksom inte bli riktigt bra vän med andra av kvinnligt kön. jag saknar simon.

på lördag kommer la familia hit, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. om vi säger så här så lär inte den här helgen bli lika fin som förra...


ps. sängen är dunderskön